Hur hemsk pandemin än är så tror jag att vi kommer att göra många nya upptäckter. Även som konsumenter.

En del otrevliga som hur extremt sårbart vårt samhälle blivit och hur mycket ekonomin bygger på att vi (över)konsumerar och reser kors och tvärs.Men även att det inte ska mycket till för att människor ska hamstra. Eller att det finns gott om bedragare som försöker utnyttja läget.

En del upptäckter är mer tänkvärda och möjligen nyttiga. En är att det GÅR att ta krafttag – om det är allvar. Vem kunde tro att mängder av demokratier i fredstid skulle kunna förbjuda folksamlingar över tio personer? Med omedelbar verkan? Min dotter studerar i Barcelona och där kan polisen ställa ut böter till den som utan giltiga skäl vistas utomhus – på uppemot 20 000 kronor.

Redan höjs röster att samma krafttag borde tas för att stoppa fetman.

Eller för att rädda klimatet.

Innan coronaviruset tog precis allt fokus talades det mycket om den stora samhällsomställning som krävs på typ tio år, för att vi ska avvärja klimathotet. Hittills har vi bara plockat de lågt hängande frukterna och mycket som idag är billigt och självklart kommer att bli dyrare och mindre självklart – mat, nya kläder och flygresor, till exempel.

Nu sker en sådan nödinbromsning, fast fortare och av andra skäl. Det får följder att det enda som handlas är mat och apoteksvaror, resten av handeln har minskat drastiskt. Vi flyger knappt alls och även tåg och kollektivtrafik är påfallande glest besatta.

Det ger anledning att fundera över själva tillvaron. Om vad som är viktigt. Om VAD och HUR MYCKET vi köper. Men också – av VEM. Små och stora företag brottas med stora problem. Kanske dags att gynna dem som erbjuder bra tjänster och produkter. Den lilla butiken i centrum eller caféet runt knuten. Och inte giganterna.

En pandemi är inget att önska sig, följderna är fruktansvärda – sjuka, döda, arbetslösa, belägringstillstånd. Men vi måste också tänka på tiden när smittan ebbat ut. Var står vi då?

Jag är själv både optimist och pessimist. Vi ska inte ha alltför stora förhoppningar om att detta kommer att skapa en omställning på nolltid. ”Den fossila ekonomin kommer att slå tillbaka som ett sårat rovdjur.”, som DN:s Björn Wiman uttrycker det. Våra shopping-, mat- och resevanor sitter naturligtvis djupt. Egoismen är en stark drivkraft. Och det finns många starka krafter som ropar ”kompensation” i meningen att status quo före utbrottet är det önskvärda. Och självklart måste en omställning accepteras av flertalet och inte bli orättvis, de mest utsatta ska inte dra det tyngsta lasset.

Coronakrisen visar vad som GÅR att göra. Min önskan är att vi efter efteråt kraftsamlar på alla nivåer för att kunna möta nästa kris. Att vi på djupet hittar svar på vilka läxor vi lärt oss: Om hur vi lever. Om hur sårbart samhället är.  Om hur vi kan använda internet och ny teknik för att undvika onödiga resor. Om hur vi ska rusta oss. 

Och inte minst: hur vi kan hjälpa varandra i tider av kris och hur vi kan förändra beteenden och attityder kring konsumtion. Utan att få det sämre. Utan lugnare, rimligare, mer rättvist och mer hållbart.