Publicerad i Svenska Dagbladet 3 april 2017

Skatteflykt utgör ett hot mot vår gemensamma globala välfärd men drabbar fattiga människor i utvecklingsländer hårdast. Världens länder har i Agenda 2030 enats om sjutton globala mål som bland annat syftar till att utrota fattigdomen. Ska målen nås krävs det att vi sätter stopp för skatteflykten som dränerar fattiga länder på hundratals miljarder dollar varje år, pengar som istället skulle kunna användas till hälsa och utbildning. Det handlar både om olaglig verksamhet samt förlorade skatteintäkter genom att multinationella företag utnyttjar kryphål för att minimera skattebetalningar. Det råder ofta en gråzon mellan vad som är lagligt eller inte. Att det är lagligt betyder inte att det är moraliskt försvarbart i en situation där lagstiftningen försöker hinna ikapp och täppa till kryphål.

Läckor och grävande journalistik som avslöjat skatteflykt, penningtvätt och korruption i global skala, har duggat tätt de senaste åren. Panamadokumenten visade hur högt uppsatta personer, företag och banker dolt sina tillgångar i skatteparadis genom anonyma så kallade brevlådeföretag. Storbanker, däribland Nordea, pekades ut för medhjälp till skatteflykt. Ytterligare en skandal visade hur hundratals miljarder kronor med kopplingar till olaglig verksamhet, flyttats ut ur Ryssland via anonyma företag och internationella banker, däribland alla de svenska storbankerna. I mitten på mars föll domen över visselblåsarna i LuxLeaks-läckan som briserade 2014. Den visade att hundratals storbolag, däribland McDonalds, Ikea och Pepsi, genom hemliga skatteupplägg minimerade sina skatter, i vissa fall till så lite som en procent av vinsten. Visselblåsarna straffades trots att de bidragit till att EU försökt påskynda åtgärder mot skatteflykt. Men denna kamp kan inte och bör inte vara beroende av läckor och visselblåsare som riskerar straff. Det är inte hållbart.

De svenska storbankerna ställer sig bara bakom en dryg fjärdedel av internationella principer för att motverka skatteflykt i sin verksamhet, enligt Fair Finance Guides granskning från november 2016. Skatteflykt är det område där bankerna har sämst riktlinjer av 13 hållbarhetsområden. Förra veckan visade en ny Fair Finance Guide rapport att Europas 20 största banker tjänar stora pengar i skatteparadis där en fjärdedel av deras vinster bokförs och lönsamheten är i genomsnitt fyra gånger högre än i andra länder. Bankerna har ett samhällsansvar och ansvar gentemot sina kunder att inte bidra till skatteflykt. På samma sätt bör varje ansvarsfullt företag anta en skattepolicy som del av sitt hållbarhetsarbete, samt öppet redovisa sina vinster och skatter i de länder de är verksamma. Problemet med global skatteflykt kräver att både politiker och marknadsaktörer agerar. Inom EU och OECD har flera steg tagits för att skapa gemensamma spelregler. Men de når inte ända fram. Det är hög tid att vidta fler åtgärder:
1. Inför krav på offentliga register över företags egentliga ägare. Panamadokumenten och Rysslandsläckan visar tydligt på problemet med hur anonyma företag används för att gömma undan pengar i skatteparadis. Detta göder kriminalitet och korruption. Sverige och EU:s övriga medlemsländer bör, i pågående diskussioner om EU:s penningtvättsdirektiv, sätta stopp för dessa typer av hemliga företag och införa offentliga register över företagens egentliga ägare.

2. Inför krav på offentlig land-för-landrapportering för multinationella företag inom alla sektorer. Hemlighetsmakeriet i LuxLeaks-skandalen visar på behovet av att företagen öppet redovisar vilka vinster de gör och vilka skatter de betalar i varje land de är verksamma. Sverige har inte stött offentlig rapportering inom EU med hänvisning till att informationen enbart bör delas mellan skattemyndigheter, i enlighet med OECD:s riktlinjer. Men att informationen är offentlig är helt centralt för att medborgare ska kunna ställa beslutsfattare och företag till svars. Detta är extra viktigt i utvecklingsländer där skattelagstiftning brister eller resurser saknas för att säkra att den följs. Inom EU diskuteras nu ett förslag på land-för-landrapportering men begränsat till företagens verksamhet inom EU och så kallade skatteparadis. Verksamhet i andra länder behöver bara redovisas sammantaget, vilket inte ger någon information om företagens vinster och skatter i utvecklingsländer. Förslaget gäller dessutom bara företag med en årlig omsättning på 750 miljoner euro. Det utesluter 85-90 procent av de multinationella företagen. Sverige och övriga EU-medlemmar bör arbeta för att rapporteringen vidgas till att omfatta företagens aktiviteter i alla länder. Tröskeln för vilka företag som ska ingå bör sänkas.

3. Banker måste ta tydlig ställning mot skatteflykt i sina riktlinjer och se till att de följs. Bankerna måste slå fast att de inte ska utföra transaktioner där syftet är att skatteplanera. De bör inte heller erbjuda finansiella tjänster till brevlådeföretag i skatteparadis eftersom risken för skatteplanering och oegentliga affärer är överhängande. Skatteflykt är ett komplext problem givet att mycket sker i det dolda, men det går att motverka. Frågan är hur många fler läckta skandaler vi ska behöva läsa om innan kraftfulla åtgärder vidtas.


Penny Davies, policyrådgivare utvecklingsfinansiering, Diakonia
Jakob König, projektledare Fair Finance Guide, Sveriges Konsumenter