Lik i garderoben

Med de trendiga topparna och dyra jeansen följer också en historia av hårt arbete, livsfarliga arbetsförhållanden, giftiga utsläpp och miljöförstöring. 

Den 23 april 2013 upptäcktes stora sprickor i väggarna i Rana Plaza, ett åttavåningshus i staden Sanar i Bangladesh. Butikerna och bankerna på bottenvåningen stängde direkt, eftersom risken för att byggnaden skulle rasa var överhängande. Även de textilarbetare som befann sig högre upp i huset ville evakuera, men de beordrades att fortsätta arbeta.

Nästa morgon kollapsade byggnaden, vilket dödade 1 129 personer och skadade drygt 2 500 personer. I byggnaden tillverkades kläder för välkända märken som Benetton, Mango, Primark och Walmart. 

Olyckan i Rana Plaza är ingen isolerad händelse, året innan dog 257 i en brand i en textilfabrik i Pakistan. Att de som arbetar med att tillverka våra kläder gör det under fruktansvärda förhållanden är heller ingen nyhet. Ända sedan Naomi Klein skrev om sweatshops i No Logo har vi fått höra om långa arbetsdagar, låga löner, och en osäker arbetsmiljö i textilfabriker i tredje världen. Till det kan läggas slav- och barnarbete på uzbekistanska bomullsfält, miljöförstörande gifter i indisk lädertillverkning och turkiska sandblästrare som drabbas av stendammslunga när de gör våra jeans moderiktigt slitna. 

Små steg har tagits för att förbättra situationen för arbetarna. Flera svenska företag, med H&M i spetsen, har skrivit på avtal som förbinder internationella företag att höja säkerheten inom klädindustrin i Bangladesh. Men fortfarande är drömmen om att alla textilarbetare ska ha löner som det går att leva på långt borta. 

Text: Annika Berge, Råd&Rön