Jim: Second hand är snällare mot plånbok, planeten och oss

Yo.

Mitt namn är Jim Cederlund. Jag är nyblivna 18 år gammal och bosatt söder om söder i Stockholm. Jag hatar tystnad. Dels på grund av det trista i det hela: ni vet, när en fikar med en kompis och dennes vän. Förstnämnda kompis beger sig för att uträtta något behov och tystnaden smyger sig på som en hobbit i tubsockor. Usch. Men framförallt hatar jag tystnad för att det innebär att någon eller några glömmer att ta tillvara på ett tillfälle att säga något, i en tid där det finns så himla mycket som borde bli sagt. Så mycket som folk faktiskt borde bry sig om.

Som liten brydde jag mig inte särskilt mycket om någonting, allra minst om vad jag hade på mig. Jag var “ 2cool2care”. På så sätt har jag alltid varit omedvetet medveten i mina klädval, då min garderob mestadels bestod av ärvda kläder. Favoritbyxorna med många (minst åtta) fickor och en silvrig nyans, ärvdes av en mycket söt tant på mitt fritids. Det är dessa blänkande byxor som jag har på mig på i stort sett varenda foto föreställande mitt tioåriga jag. När puberteten knackade på livets dörr växte jag flera decimeter på längden och, oklyschigt nog, ännu mer i sinnet. Plötsligt upptäckte jag randiga tröjor, t-shirts med tryck och koftor. Något år senare blev jag politisk aktiv och vegan.

Att påstå att klädvanor födde mitt samhälleliga intresse som stort är att ta i, men det hjälpte mig att bli mer bekväm i den jag är och hur jag ser ut, vilket alla som någonsin sett en rom-com vet är en grundläggande förutsättning för den som vill kunna orka bry sig om andra. Idag har jag en garderob bestående av 70 procent skjortor, 20 procent kompislån och 10 procent övrigt (källa:SCB). Majoriteten av plaggen är mönstrade och där finns nog inte mer än någon skruttig procent som aldrig tidigare fått bli burna när de för första gången prydde min kropp.

Det hade varit roligt att se mina kläder uppradade på sina forna ägare, seglet på jungfrufärden, kultfilmen på premiärvisningen etc. Jag föreställer mig en färggrann skara människor. Eftersom jag bor i den lilla storstaden Stockholm handlas merparten av plagg i stora, etablerade affärer som Myrorna och Emmaus, men egentligen föredrar jag nog de guldgruvor som inte redan finns markerade på kartan. Jag talar om små kyrkliga affärslokaler, loppisar längs landsvägar eller något så nära till hands som en släktings garderob. Denna typ av modeinriktad “urban exploration” är inte bara snällare mot planeten jorden, inkluderat mig själv, min ungdomligt tomma plånbok samt alla som bor här, det är också mångfaldigt mycket roligare. 

Likt turisten som smiter från guiden och att läsa innantill om historiska landmärken och arkitekturens utveckling, för att på egen hand uppleva resmålets verkliga sevärdheter och lära känna en plats på sina egna grunder, är det först när en lägger ifrån sig modemagasinet, klickar ner HM:s webbshop och promenerar ut ur Monki eller Weekday som en, enligt mig kan börja kalla sig modeintresserad på riktigt. Det är också sällan en stöter på någon på stan i samma plagg och det är också rätt festligt. Alla är bara vanliga när vi är lika unika.

Men går det egentligen att skriva om mode ur ett miljöperspektiv? Att vi handlar så mycket idag är sjukt, oförståeligt och onödigt, som så mycket annat som sker här i världen. Vi konsumerar som att våra liv som varar just nu är det enda väsentliga samtidigt som våra far- och morföräldrar, småsyskon och barn vittnar om något annorlunda. Medvetenhet är något en behöver arbeta med varje dag, hela tiden. På alla plan, jumbojet som handvikt pappersflygplan. Att handla snygga, billiga, unika kläder är självklart inte det val som tippar vågskålen till vår fördel och säkrar en bra framtid för såväl mänsklighet som planet. Men det är ändå en enkel, rolig del i det hela och det vill jag gärna sprida. Tjatja bloggen! kram.

Confidence Boost-låt

https://www.youtube.com/watch?v=QK8mJJJvaes

Reality Check-låt

https://www.youtube.com/watch?v=Zb5eT95-8sM